Var är motivationen?

Jag minns en tid då jag inte kunde tänka på något annat än när jag skulle träna nästa gång. Gick till gymet med pirr och adrenalin i kroppen som om jag skulle på en första dejt. Jag kände mig snygg i mina träningskläder och jag ville alltid stå längst fram på gruppträningen. Hur man efteråt eller under passet kunde få en kick av ett endorfinrus som varade hela kvällen! Man klarade allt och pressade sig lite till... För ju jobbigare det var detso starkare blev jag och det märkte jag efter varje gång!! För varje gång var en UTMANING!!

Och nu?? Orkar knappt lyft tv-kontrollen när jag efter matlagning och nattning av pojken som jag ligger i soffan... Var är glädjen till träningen? Jag vill inte ens gå till gymet!! Och ut och springa ska vi inte ens prata om!! Ligger hemma och ruttnar... Går iaf mina morgonpromenader... Jag vet att jag inte kan vänta på att något ska hända. Om två veckor ska jag boka första bästa Kettlebellspass och hoppas på att man kommer få lite glädje tillbaka, för jag saknar den som om jag saknar en kär vän eller gammal kärlek :(

Såg att löven börjar skifta färg på träden... Känslan jag fick när jag såg det var faktiskt lite myspys-känsla. Sommarruset är över nu. Och lite mörkare och kallare kvällar ute i Fågelmara med en tänd brasa och tjock filt känns inte så hemskt :)